etthundrasextionio

Tog på mig min nya klänning. Vi skulle ut på fin hejdåmiddag.


Jag va superglad! Vi tog en auto och när föraren skulle ut och fråga om vägen stannade han
precis bredvid en grop. Sakta sakta började auton rulla mot gropen. Som tur var är ju inte
en auto speciellt tung så Max behövde bara sätta ut foten för att få stopp på den.


Vi kommer till restaurangen och ser att de har samma kuddar som Ronja, och nu även jag
har köpt.


Vi började med lite sushi. Och goda drinkar till det.


Sen tog jag det allra dyraste på menyn; lax. Åh va gott det var. Det var första gången som
jag åt lax sen jag kom till Indien.


Sen frågade jag om jag kunde fota alla söta kockar i deras höga hattar och då var de så snälla
och radade upp de som var kvar i köket. Kökschefen, han i svart, kom han också och posade.
Det är så fint när man kan kika in på personalen i köket när de springer runt och lagar till all mat.


Efteråt var vi hur mätta som helst men var ändå tvungna att beställa in den magiska efterrätten.
Vi bland de första som kom till restaurangen och vi var allra sist att lämna. De började till och med
släcka ner delar av restaurangen.


Sen åkte vi hem. Och så var denna otroligt fina och bra tid med Max här i Indien slut. Det var helt
underbart att han kom och det kändes så bra trots att vi inte setts på flera flera månader. Tack för
att du kom. Indien blev lite mindre färgglatt efter att du åkte.


Jag älskar dig.

Vi upptäckte något inte så ljust på hotellrummet. Man får liksom vara beredd på det mesta
här i Indien. Som tur var gick det över rätt fort.

Dagen efter åkte vi till Express Avenue och gifte oss. Och firade med pizza.


Efter att ha vandrat runt en stund avslutar vi med en glass på baskinBRrobbins och tycker att
det är väldigt väldigt likt ett annat märkte...


Väl hemma på hotellrummet igen spanade jag in mina fina reafynd. Har så länge velat köpa
något från denna butik men det har varit så dyrt.


Här är mina ljusa fynd. Längtar så mycket efter att få komma hem till kalla Sverige och börja
använda min nya sköna jacka. Ett par vita skor inhandlades också, äntligen! Så jag inte behöver
gå runt i mina röda flipflops med prickar jämnt.

Tidigt morgonen efter vaknade vi av att telefonen ringde och Ida tyckte bestämt på andra
sidan att vi skulle hänga med till Ideal beach i närheten av Mahabalipuram.


Tama som vi är hängde vi lydigt med. Vi ville faktiskt väldigt gärna åka vi höll som bäst på
att funderat ut hur. Och så ringer Ida och erbjuder härligt sällskap och skjuts!


Vi kommer dit och det är så där härligt bortkopplat från världen som en resort ska vara.


MiniMax i stora havet.


Vi bestämmer oss för att prova på vattnet, som såg ut som skummad mjölk, på en gång.
Tyvärr var det otroligt strömt så det gick inte att bada men det var skönt att få doppa fötterna.


Hängmatta och palmträd spanas in från liggande position.





Jag och Max går långsamt runt på stranden en stund.


Och finner sedan en Ida i hängmattan.



Sen slår vi oss ner vid poolen!



Ätas måste det göras också som tur är. För det är ju så otroligt gott. Jag tog en väldigt god
nudelblandning med räkor.


Och självklart måste det badas.


Sen gick vi upp och försvann in bland småaffärerna och frågade i lobbyn om tennisrack.
Tyvärr hade racketen försvunnit.


Vi tog oss ut till bilen som vi hade parkerat på egen risk och tog oss in tillbaka till verkligeheten.
Jag förmodar att risken var alla kokosnötter och inte de söta små ekorrarna som hoppade runt
i träden.


I verkligheten köpte vi öl och slog oss ner i Idas filmrum och spanade in en Tarantinofilm.
Och så var det slut på den fina dagen.

Framme vid restaurangen! Här kan man beställa denna enorma hamburgare!


Vi beställde varsin pepsi och fick små burkar. Vi bad om att få flaskor istället och då tog de bort
de två burkarna och gav oss en liten flaska. Det tyckte dem tydligen räckte gott och väl. (Här i
Indien dricks det inte mycket till maten konstigt nog)


Max beställde den otroligt stora hamburgaren men fick den tyvärr inte i glas med tillhörande
sugrör. Men pommes var ju snäppet bättre tillbehör.



Efter en god middag vandrade vi hem igen, vi spanade in dansföreställningen och den var
fortfarande igång.

Något som fascinerar mig dag efter dag här i Indien är hur mycket man får se bara på en
promenad. Jag och Max gick för att äta middag på en restaurang som jag gillar. Man får
alltid räkna med minst 20 minuter extra när man ska ta sig någonstans här!

Jag slutade filma efter ett tag för folk började ropa på tjejerna att komma fram och dansa
för mig och min kamera. Och så bjöd dem in oss att sitta på främsta raden och titta på, vi
ursäktade oss med att vi var på väg för att äta.

Vi pormenerade över till mitt hus och tog hissen upp till högsta våningen, gick sista trappan upp
och kom ut på min favoritplats.




Här är man ensam med hela staden. Det är så fint och så perfekt brisigt.


Vi klättrade allra allra högst upp, har aldrig varit så högt upp förut. Här var "staketet" endast upp
till vristen och det susade härligt i magen när man tittade ner.



Annat som får det att susa i magen.



Sen hoppade vi ner! Nej men nästan. Vi klättrade långsamt nerför stegen och höll hårt i räcket.



Den glada månen! Och jag frågade Padma, den blir aldrig ledsen.



Sen gick vi ner och ut och hem till hotellet.

Experterna på autofärder tog sig till lunchrestaurang i en rosa och lila auto med extra huvuden.



Här åt vi typisk indisk lunch. Denna gång med en förätt med läskigt grön färg. Man kände sig lite
hälsofreak-aktig. Speciellt med den gröna drickan som absolut inte är att rekommendera, om man
ska utgå från smak i alla fall.


Men resten av maten var super!


Sen vart det att åka tillbaka till hotellrummet för att ladda upp för lite badande!


Max laddar i sängen och kollar igenom viktiga papper och jag laddar med kameran.




Sen badade vi tills solen försvann bakom huset.

Vi fortsatte att vandra efter att vi hade varit på hotellet och vänt. Vi åkte till mitt jobb och där
besökte vi lite småaffärer och sen tog vi oss till stranden. Här hittade vi dessa fina stånd. Helt
magiska små guldgruvor, det verkligen lyser ut från alla små lådor och det finns tusentals små
prylar att titta på i dem.


Vi fortsatte längs stranden och genom en liten fattig gata där folk satt ute och lagade mat och
småbarn sprang runt och lekte. Gatan var så liten att endast autosar kunde ta sig igenom och
det var liv och rörelse överallt. Mysigt ändå.

Så kom vi ut och fann en skatebana. Här åkte barn runt på gammaldags inlines med fyra stora
hjul.


Så gick vi strandvägen fram och kom tillslut till restaurangen som vi hade siktat in oss på.


Men! Vi var 10 minuter för tidiga, de hade inte öppnat än. Så vi slog oss ner på små stålstolar
på en liten uterestaurang i närheten och åt lite pommes och spanade på folk.


Sen öppnade dem och vi var först in!


Vi beställde alldeles för mycket mat och åt denna goda indiska tillagning på fina fyrkantiga
tallrikar. Efteråt tänkte vi att vi skulle avluta med lite glass men vi var så otroligt mätta att
det blev att sätta sig i en auto och ta sig hem istället.


Indier är så roliga med sina pengar. Ofta hittar man små anteckningar eller siffror i  en ruta
som verkligen ser ut att vara till för detta. På denna tusing hittade jag en liten elefantstämpel!

Jag och Max beslöt oss för att ta bussen till Parrys [Paris]. Jag hade fått förklarat för mig hur
många tusentals småbutiker det fanns där med verkligen allt man kunde komma och till priser
man inte ens kunde fråga om någon annan stans. Så vi tog bussen. Spana in den otroligt sura
indiern bakom Max.



Vi köpte med oss "frukost". Jag åt en liten chokladmousse och Max en liten kissekatt (paj men
bloggen tyckte att det skulle stå kissekatt istället). Alldeles för lite frukost egentligen men det
fick fyllas på vid senare tillfälle med chips.


Vi mötte Nirmalas dotter som jag trodde skulle följa med oss och visa oss runt och kolla på saker
själv men hon visade oss bara till rätt buss och sen åkte hon hem! Så vi åkte ännu mer buss.


Och kom tillslut fram. Inne mellan dessa höga stora hus ligger de små förtrollade gatorna.


Som egentligen inte alls va så förtrollande. De var mest små och smutsiga och vi va tvungna att
fota oss fram så att vi skulle komma ihåg vägen tillbaka. Vi gick runt en liten stund och så ringde
vi Padma för att se om hon kunde hjälpa oss att hitta rätt. Vi fick instruktioner att gå till gatorna
där de säljer blommor och där ifrån skulle vi hitta de fina gatorna.

Efter att ha frågat oss runt en stund och verkligen inte fått några svar av någon gav upp och gick
ut på stora gatan igen. Här köpte jag en bok så att jag kunde lära mig Tamil på 30 dagar och då
kanske fråga folk om vägen. Sen köpte vi chips och sprang ut i gatan hoppade på en buss mitt i
trafiken! Och så åkte vi tillbaka hem!

3/1

Hemma i Chennai igen och chillaxar på hotellrummet. Jag behövde besöka mina små ungar på
jobbet på dagen och kom sen hem och fann detta i sängen.


Vi åt en middag som såg precis likadan ut från både höger och vänster.


Sen behövde jag en efterrätt så det beställde vi upp på rummet.


4/1

Jag jobbar igen och Max spatserar ut på egen hand och köper chips och äpplen!


Och så beställer vi upp middag på rummet!


5/1

Och så jobbar jag ännu en dag och ser detta när jag kliver av vid min busshållsplats.


Men denna kväll åker vi iväg och äter middag på en restaurang vid namn Kabul.


Det var god mat och trevlig personal som förklarade hela menyn för oss. Efter middagen fick
vi typiska fräsh-i-munnen-kryddor och Max prövar sig fundersamt igenom allihopa.



Vi går hela vägen hem och möter vår lille vän. Han bodde i vår ac och kom ut varje kväll och
gick ett varv uppe i taket och sen in i ac:n igen.



På vägen hem köpte vi med oss vindruvor. De mumsade vi i oss och somnade till lite serier.

Tidigt på morgonen den 2:a gick vi upp för att påbörja färden hem.


Här har vi "vakthunden" utanför lägenhetskomplexet.


Köpte en mycket udda frukost. Ida köpte ett mjölkpaket och ett paket flingor, tog lite flingor i
munnen och drack mjölken. Jag köpte ostbitar, chilinötter, glass och mangojuice. Otroligt bra
blandning.



Två poliskontroller med 5 minuters mellanrum. Här va vi tvungna att muta oss fram båda
gångerna bara för att vår bil inte hörde till detta distrikt...


Men sen fortsatte färden hem utan större problem. Förutom att chauffören höll på att somna i
slutet. Vi turades om att sitta där framme och knuffa på honom och Felix fick prata massor med
honom, han kunde bara Tamil, och så satte vi på musiken på högsta volym!



Vi stannade och kissade på vägen och fick en liten tupp som publik. Även några små indiska
fotbollsspelande pojkar stannade upp för att spana in två vita rumpor.


Efter en stund kände vi oss tvungna att få i oss lite riktig mat. Så vi stannade på ett ställe som
luktade pizzeria och åt indisk mat i ett eget litet bås med gardin för dörren. Flera olika människor
stannade till utanför och kikade in på oss. Kände oss lite som djur på ett zoo.


Jesus.


Vägtull efter vägtull. Här betalas det så fort som man kommer in på en ny motorväg. Och det
betalas per kilometer man har tänkt köra på den nya vägen. Måste finnas något bättre sätt att
göra detta på. Kommer ihåg när vi skulle bila ner till Ungern och vi satt i flera flera timmar i en
kö inför en tull. Fina minnen.



Avslutade resan med ett besök på McDonalds! Det första jag gjorde här i Indien. Så här ser
McDonalds ut på Hindi eller Tamil eller Kannada eller Telugu eller nått annat kul indiskt språk :)

2011 firades in med frukost på en restaurang i närheten.


Här beställdes det in lite engelsk igen och Max fick vänta mer än en timme på sin minihamburgare.
Vi frågade servitören om de kanske var tvugna att slakta kon där bakom och det var därför det tog
så lång tid. Han förstod inte alls att detta var ett skämt och försökte förklara hur det går till att laga
en hamburgare.


Vi gick tillbaka till lägenheten för att plocka upp en Felix och ge oss ut på lite äventyr.


Vi gick ut på en promenad och precis utanför grinden stötte vi på tre killar på en moppe som ville
ta kort på oss. Ida tyckte att det vore mycket roligare att ta kort på de tre killarna på den lilla
moppen så de vart alldeles förvirrade. Förvirringen spred sig tills alla brast ut i något förvirrat skratt.


Vi fortsatte iväg på vår upptäcktsfärd.





Och kom tillslut till en strand gömd bakom ett stup. Och massa moppar som vanligt.


Vi klättrade nerför en bergsvägg och hade tur och stötte på lite trappsteg då och då.




Denna strand heter Little Vagator och vi blev förälskade på en gång.



Den var inte alls lika stor och välbesökt som de andra stränderna vi varit på. Det fanns inte lika
många försäljare och hela stämningen här var mer avslappnad.


Vi slog oss ner i sanden och följde fotbollsleken och andra bollekar som var igång.




Reklammannen!



Mest retarderade indien vi har sett. Han satt där och försökte fota oss i smyg. Så då tog jag tydligt
fram min kamera och fotade honom och då körde han retard-posen och låtsades som ingenting.


Tjo!




Det fanns fina små berg som stack upp ur vattnet som jag och Ida vandrade ut på och samlade
snäckor och stenar. Samla snäckor är ju något som måste göras när man är på en strand.



Sen började solen gå ner.



Och Max kom ut för att hämta tillbaka oss så vi kunde spana in solen tillsammans.



Vi gick in och satte oss på en restaurang på stranden som såg fin ut. De hade även en liten bäck
som flöt precis utanför så man fick ta sig in till restaurangen på en liten bro.



Här åt vi en god middag och jag beställde min favorit tomat med mozarella. Max mamma Marie
har tydligen köpt en fin mozarella nu att bjuda mig på när jag kommer hem! Hur fint är inte det?


Sen blev det natt och vi vandrade tillbaka och jag slog vad om att jag kunde ta kort på stjärnorna.



Vi gick och sa adjö till Sam i hans kök, han jobbar som kock på Life Be Good To Me. Här har vi
hela gänget. Jag, Max, Felix, Ida och Sam!



Max beställde en drink till mig och en öl till sig och så satt vi där bara Max och jag och sa hej då
till Goa. Och kanske kanske om Goa har tur; på återseende.

Det var en fin resa. Goa är fint och det var härligt att äntligen äntligen kunna bada i havet. Men
hela stället gjorde mig otroligt stressad. Det var överpriser överallt. Förutom på dricka. Och polisen
stoppade oss och tog våra moppenycklar och bad om att bli mutade. Jag blev arg och har sen dess
helt förlorat den lilla respekt jag hade för indiska män i uniform. Någon borde slå dem hårt och
slänga dem i havet. Ungefär.


Men hela denna dag var perfekt! Vi hittade favoritstranden och åt god mat och så fick jag en
fin liten hejdå-drink. Fin start på 2011.

Och så blev det nyårskväll! Det firade vi med vin från Goa i ölglas i vår lägenhet.


Vi gjorde iordning oss och tog oss sen till Felixs kompis Sams restaurang.


Hela dagen hade det diskuterats om vart vi skulle fira in det nya året och vi kom fram till att Sams
ställe var det allra bästa. Det var nice chill här med bra musik eller technodunk på en strand med
massa fulla människor och fyrverkerier som flög åt alla håll.



Tre glada nyårsfirare som njöt av den goda middagen. Felix var inte så mycket för att vara med på
bild tyvärr.


Vi åt supergoda crêpes med choklad och bananfyllning. Detta är den första, under kvällen fortsatte
vi att beställa in den ena efter den andra! Keep em comin'!


Vi satt och pratade igenom vad för nyårslöften man borde ge. Har egentligen aldrig gjort det förut
men håller man redan på med något annorlunda (firar nyår i Indien) kan man ju lika gärna fortsätta.
Innan tolvslaget kom Felix med en flaska bubbel och fyra glas.



Max hällde upp och tre minuter innan 12 ropade han som ägde stället ut GOTT NYTT ÅR! Så vi
körde på det och skålade.


Jag blev 7 meter längre och lovade mig själv mina nyårslöften. Det första löftet är att jag vill
försöka behålla lugnet som jag fått här i Indien på något magiskt sätt. Det är den mest kaotiska
stad som jag någonsin har varit i men här är jag lugn. Det andra löftet är att jag vill försöka lära
mig att, som indierna gör, lyssna till detaljerna hos människor och komma ihåg dessa. Inte
stressa förbi och ställatomma hur är läget-frågor. Tyckte att två löften räckte bra, blir svårt att
komma ihåg annars!


Efter lite dansande slog vi oss ner i en av "sängarna".



Sen stötte vi på lite mer festande folk som berättade sina livshistorier. Herregud vad det finns folk
i världen som har tagit sig igenom svåra saker och som är så lyckliga! Beundransvärt. De är till och
med närmre än man tror. Har stött på många under denna resa och de flesta av dem har faktiskt
inte varit indier.


Hej!



Vi fortsatte att dansa och skratta och möta nytt folk hela kvällen. Sen var denna fina nyårsafton
över och vi sa gonatt till allt fint folk och studsade hem i natten.

Det är svårt när man är ensam i en stad på 10 miljoner. Ibland är det hur tungt som helst. Tack Max
för att du kom och firade jul och nyår med mig, du är så otroligt underbar!

På morgonen åkte vi tillbaka till stranden där vi hade köpt fruktsallad bara för att vi kände oss
så otorligt sugna på "English breakfast". Vi hade spanat in det i menyn dagen innan.


Sen åkte vi tillbaka hem! Denna pool badade vi tyvärr aldrig i. Men det var nog mest för att det
var så dumt gjort, solen lyste aldrig här.


Jag tyckte hur som helst att det hade badats alldeles på tok för lite. Så jag och Ida tog oss till en
strand.


Tyvärr blåste det från exakt alla håll här, till och med underifrån.. Sand flög överallt och det var
nästan kyligt! Så det blev inget bad. Men vi såg en söt liten spinkig kalv istället.


Vi satte oss på ett fint litet fik med utsikt över stranden istället.




Här hade de normala tidningar och goda juicer. Sköna stolar och personal som förstod engelska.
Tyvärr kunde det inte fixas några shakes men vi satt här hela eftermiddagen i alla fall och bläddrade
igenom hälften av alla deras tidningar.

Och så var det dags att åka hem till Max och Felix för att fira in nya året!